Kvällstimmarna ger min hjärna tid för kvällstankar, vilket oftast slutar i ångestattacker och gråt. Men inte ikväll. Nog för att ångesten ligger där och bubblar och väntar på att få gripa tag, men nu tillåter jag det inte. För det är bara sex dagar kvar. Sen tänker inte jag bry mig längre. Folk som vill träffas skulle ha hört av sig, saker som borde ha gjorts skulle ha gjorts och så vidare. För det är bara sex dagar kvar. Sen är det för sent. För sent för förhoppningsvis en lång period.
Vad jag längtar. Sex månader klarade jag av i Sverige, med nöd och näppe. Känns ju bra.. Och då har jag haft detta att se fram emot, att sträva efter, detta har hjälpt att få upp mig ur sängen varje morgon och hållit mig på fötter. Äntligen åker vi, nu är det så nära att jag nästan kan röra vid det. Och världens bästa Malin får jag med mig, en av de fyra som jag kan prata med ALLT om. Personen som stått bredvid mig under längst tid och en av de fyra som jag litar på till 140%. Detta kommer bli bra.
Ser sjukt mycket fram emot denna helgen också. Tjejor-myskväll på fredag med de fyra närmsta, och sen rullar ett större tjejgäng med massa andra underbara tjejer (och kanske någon enstaka pojke?) in på lördag. En helg full av vänner, hur mycket bättre kan det bli? Det är en fest man blir inbjuden till på facebook mest för att hålla antalet begränsat, men vill någon säga hej då till mig eller Malin så är det bara att fråga om lov ;D Alltid som när man bjuder in till sådant här så spelar det ingen roll hur långt i förväg man lägger ut den, folk kommer fortfarande tacka nej. Bara sjukt trött som inte ens orkar tacka nej? Det finns alltid folk, till ALLA event som skapas, som inte kan och det respekterar jag såklart, jag själv är ju mer än dubbelbokad. Men att inte ens ha artigheten i kroppen att tacka nej till en inbjudan gör mig ganska redigt trött. Men vet ni vad? Om 6 dagar så lägger jag ALLT som har med Sverige bakom mig (okej inte familjen och så..) och bara struntar i det. Jag tänker i alla fall njuta utan en massa ångest på grund av ohyfsat människofolk 🙂
Nä, tacka vet jag fabfive ❤
On other notice så träffade jag min moster idag. Vi gick till Moderna Museet för att kika in Yoko Ono’s utställning Grapefruit vilken jag vart riktigt taggad på att se. Så vi kommer dit och de berättar att den utställningen stängde i förrgår. Haha, så helt värdelösa. Ingen koll alls, verkligen. Så vi såg utställning av Picasso och Dechamp istället, samt lite blandat men härligt. Det var ju trevligt det med, Picasso har alltid varit en favoritkonstnär bland mina. Efteråt blev det middag på restaurang Hjerta på Skeppsholmen och sen promenad hem i mörkret.
Hade svimkänslor på väg in till stan, klev av min cykel i centrum och bara kände hur benen började vika sig. Den känslan när man är SÅ nära att svimma tycker jag är så äcklig. Van vid den, men den är fortfarande obehaglig. Vet precis när det börjar gälla nu. Så jag hann precis in på affären vid pendeltåget och öppnade en stor flaska vatten samtidigt som jag betalade, hann skynda mig ut ur affären och sätta mig på de där ”Metrobänkarna.” Det går så fort över om jag inte svimmar, jag behöver bara sitta några minuter och dricka vatten. Mycket riktigt så hann jag med tåget 3 minuter senare och inga mer sådana känslor under dagen. Behöver definitivt en diskussion med min kropp. Dock inte svimmat på nästan ett år nu så jag trodde alla behandlingar i England hade gjort med sig, men kanske behöver uppdatera det lite.. Kanske finns någon bra Thai-massös i Koh Tao eller någon bra kotknäckare? Hum hum .. 🙂
MOJSENGOJS 